Idag drömmer vi oss tillbaka till ett pojkrum i början av 90-talet och en sönderbläddrad cykelkatalog där en sida studerades i extra detalj. Om och om igen.
Dagens #TBT är signerad Daniel Rytz som berättar om sin allra första drömcykel.
Jag minns inte exakt, men det bör ha varit när jag fyllde 12 som mina föräldrar gav vika för mitt tjat och till slut köpte en mountainbike till mig. En Centurion Dust Fighter.
Dessvärre fick jag inte på födelsedagen det stora nöjet att packa upp själva cykeln eftersom cykeln inte fanns i lager hos Harry Snells på Allégatan i Borås.
Det blev istället några turer in till cykelaffären som bar den gamle världsmästarens namn. Varje gång med en försäkran om att “den kommer in nästa vecka. Garanterat.”
Men det gjorde den aldrig. Så jag och min far gav oss ut på jakt efter något likvärdigt och valet föll till slut på en Miyata Valley Runner (från Tinghals Cykel för den som vill vara Boråsnostalgisk).
Det var en smäcker röd stålram utrustad med Shimano 300 LX-växlar (21 stycken!), RapidFire-reglage, rejäla plasthandtag till de lika plastiga cantileverbromsarna och Araya-fälgar. Och jag var så hemskt lycklig när jag äntligen fick hoppa upp på den för första gången. Förutom att den tog mig till och från skolan de kommande åren var den också nyckeln till mina första längre äventyr i skogarna runt mitt barndomshem. Det var som frihet i formen av en röd mountainbike.
Men hem från cykelhandlar’n fick jag också med mig Miyatas katalog och här fick jag för första gången uppleva känslan av att aldrig riktigt vara nöjd ändå…
För där fanns den; Miyata Ridge Runner Team. Jag vet inte vad det var, men den hade nåt som gjorde den oemotståndlig för mitt 12-åriga jag. Det kan ha varit den rejsiga Deore DX-gruppen som satt på, däcken och fälgarna från Ritchey eller kanske kedjestags-skyddet med inbyggd hajfena? Kan det varit detaljer som tvåfingersbromsar eller pumphållare bakom sadelröret som gick rakt in i hjärtat på mig? Den blå-vita lacken tycker jag än idag är supersnygg, det var kanske den?
Den hade helt enkelt det där som är svårt att sätta fingret på. En helhet som blir större en byggstenarna. En cykel som säger att den kan infria drömmar och fantasier. En pryl som gör dig till den du önskar att du var. Eller ja, ger en illusion av att kunna göra i alla fall.
Även om det skulle dröja mer än 10 år innan jag till slut vågade tävla på cykel så var det kanske här det där fröet såddes. Den såldes som en tävlingscykel och även om jag på min röda cykel bara tävlade mot mig själv så kunde jag ju fantisera och drömma om att med Ridge Runnern kunna vara först över en mållinje som inte bara fanns i mitt huvud. Nu är jag ju äldre och klokare och önskar att jag kunde säga åt den där 12-åringen att våga tävla ändå istället för att låta materialet hindra honom…
Men som jag önskade att jag kunde byta ut min illröda Valley Runner mot det där monstret!
Det hände förstås aldrig och Ridge Runner Teamen förblev inget mer än en just en dröm. Det händer dock att man springer på något gammalt exemplar på stan.
Den här såg jag på söder i Stockholm för ett tag sedan. I ganska gott skick som det verkar.
Vem vet, kanske finns det nån 16-tummare i mint condition stående på en vind eller i ett garage nånstans därute i landet. Om ni skulle se en så hojta till. Det finns en 12-åring i mig som vill ut och cykla!
Daniel har tränat och tävlat på cykel sedan det tidiga 00-talet. Och han har varit besatt av det mesta som har med cyklar och cykelsport lika länge.