Årets fetaste avslutningar – Del 3

 

Foto: Boels Dolmann Cycling Team/Cor Vos

Det är redan ett nytt år! Och visst har ni väl avgett ambitiösa nyårslöften? Känns de tuffa att hålla?

Om de är träningsrelaterade kanske vi kan hjälpa till. För här kommer ännu mer inspiration för träningspassen. Plats 4-3-2 i listan över (förra) årets fetaste avslutningar. Enjoy!

4. ÄNTLIGEN för Sagan!

Efter att ha radat upp oändligt många andraplatser under Tour de France och sedan blivit påkörd av en motorcykel och tvingats lämna Vuelta Espana skiftade Peter Sagan fokus mot Richmond och VM. Han nämndes som en av de självklara favoriterna inför loppet men hans tidigare oförmåga att vinna de större endagsloppen talade mot honom.

Italienaren Vincenzo Nibali, som även han fått lämna Vueltan i förtid (han blev utkastad efter att hängt i en bil) nämndes också som en av de stora favoriterna. Och med drygt 10 kilometer kvar skickar han upp hela det italienska laget för att hålla tempo för att på så sätt hamna i en bra position när klungan för sista gången tar sig an Libby Hill.

Men attacken från italienaren uteblir. Istället är det Zdenek Stybar och John Degenkolb som höjer tempot. Libby hill är inte speciellt lång, men uppe på toppen har redan många drömmar om regnbågströjan krossats, däribland Nibalis. Italienaren orkade helt enkelt inte gå med i det kritiska skedet.

Holländaren Niki Terpstra gör ett försök att gå iväg, en snarlik attack som när han vann Paris-Roubaix. Degenkolb, som är glödhet svarar direkt och täpper luckan.

När de når sista backen på 23rd Street attackerar belgaren Greg van Avermaet stenhårt. Det är nu Sagan på allvar visar sig. Slovaken svarar på van Avermaets attack och kontrar. På toppen har han en liten lucka. En lucka som börjar växa mer och mer när normannen Edvald Boasson Hagen inte vill hjälpa van Avermaet hämta in Sagan och resten är därmed historia.

Missa inte hur Sagan lyckas klicka ur ena skon i sista backen samt det fantastiska firande när han gått i mål. Väl unt Peter.

3. Lizzie ställer skåp!

Först en liten kommentar; Vi önskar att vi hade kunnat få in fler damrace på listan men den trista verkligheten är den att mediebevakningen på damernas tävlingar är bedrövligt dålig. Men när tjejerna väl får chansen att visa upp sig gör de det med besked. Aktiv och offensiv racing och ofta med tävlingar som är mer öppna än herrarnas. Här är ett bra exempel.

Brittiskan Lizzie Armistead startade VM som den absolut största favoriten efter att bara några veckor innan vunnit GP Plouay och därmed också hela världscupen. Men att hon skulle få hård konkurrens om regnbågströjan var inte oväntat då startfältet var packat av intressanta namn. Där fanns bland andra regerande världsmästarinnan Pauline Ferrand-Prévot, vår svenska superstjärna Emma Johansson, italienskan Elisa Longo Borghini och holländskan Anna van der Breggen.

Precis som i herrarnas lopp höjdes tempot sista gången uppför Libby Hill men det var inte förrän vid backen på 23rd street som klungan kom klungan ikapp den sista farliga utbrytningen om två cyklister. Armistead höjer tempot men lyckas inte få en tillräckligt stor lucka för att gå solo och det stannar av på toppen. Australiensiskan Tiffany Cromwell ser tillfället och attackerar. Armistead förstår att hon måste ta ansvar och är den som får hämta ner den attacken på egen hand.

Trots det finns det krafter kvar och i sista backen attackerar Armistead själv. Hon gör det med 900 meter kvar och även om hon inte lyckas skaka av sig sina konkurrenter är det tydligt vem som är starkast. Det är också tydligt för resten av tjejerna i klungan och efter Armisteads attack är det ingen som vill hjälpa till med dragjobbet.

Istället får Lizzie dra nytta av sin taktiska kyla och erfarenhet från bancykling när hon med styrka och skicklighet sopar hem spurten från spets. Imponerande!

2. Hello (South) Africa!

Sydafrikanska MTN-Qhubeka var ett av fyra lag som fått wildcard till 2015 års upplaga av Tour de France. Fram till den 14:e etappen hade laget haft en relativt tillbakadragen roll och inte levererat några fantastiska resultat(förutom några topp 10 placeringar för Boasson Hagen (standard för norrmannen). Men på Mandela-dagen den 18 juli skulle det bli ändring på det.

När morgonutbrytningen gick iväg med namn som Romain Bardet, Thibaut Pinot, Rigoberto Uran, Peter Sagan, Simon Yates, Greg van Avermaet lyckades MTN-Qhubeka få med britten Stephen Cummings. När de mot slutet av 178,5 km långa etapp når dagens sista stigning står det klart att det är utbrytningen som kommer göra upp om etappsegern.

FDJ med två man i utbrytningen låter Jérémy Roy hålla tempo i sista backen för att skapa läge för lagkompisen Thibaut Pinot. Men det är en annan fransman, Romain Bardet, som väljer att attackera. Flera gånger. Pinot får dock så småningom upp farten och tar upp jakten på sin landsman som nu fått en ordentlig lucka.

Samtidigt som utbrytningen gör upp om etappsegern börjar GC-favoriterna attackera varandra längre ner i backen. Vi bjuds på härlig racing uppför.

Lagom till att Pinot kommer upp till Bardet så dyker plötsligt Stephen Cummings upp i bild. Helt galet! Britten har tagit sitt eget tempo och inte följt några attacker.

När vägen planar ut börjar Pinot och Bardet strula. De kan inte komma överens om vem som ska dra och Cummings kommer ikapp. Britten väntar inte utan går direkt upp i spets och skakar av sig de båda franska lättviktarna.

Det är ren njutning att se Cummings vinna för MTN-Qhubeka på Mandela-dagen och därmed ta lagets första etappseger på Tour de France någonsin.